.

Ja jag tar väl och nattbloggar då. Vet egentligen inte vad jag ska skriva om. Livet, I guess.

Sen jag blev mamma har verkligen allt förändrats. Man har ansvar för ett annat liv och tänker inte längre på sig själv i första hand. Jag har aldrig riktigt varit en nojig person. Men just nu är jag mer nojig än någonsin. Ligger på kvällen och lyssnar efter minsta lilla ljud, för jag har hela tiden känslan av att någonting dåligt ska hända. Det här är skitjobbigt, för jag kan inte sova. Det är väl därför jag sitter uppe nu klockan tre på natten, är inte trött alls. Jag går hela tiden igenom senarion i mitt huvud om något skulle hända och vad jag skulle göra då. Och min enda tanke är hur jag på bästa sätt skulle skydda Adrian. Är detta normalt? Kommer det att vara så här resten av livet nu? Visst vet jag väl att man alltid kommer vilja sitt barns bästa och oroa sig. Men jag trodde mer att det skulle handla om dom ramlar och slår sig osv. Inte att andra människor skulle vilka skada dem. Kommer jag aldrig kunna sova lugnt och fridfullt igen? Vissa nätter är värre än andra. Som nu inatt. Varför kan inte folk ge fan i andras saker, så att man kan få känna sig säker i sitt eget hem.