Det är alltid så jäkla mycket tankar som går på nätterna. Just nu sitter jag och kollar på musikhjälpen. Önskar att jag hade det varje onsdag på natten, då jag har svårt att sova. Alltid viktiga ämnen att ta upp och kämpa för att uppmärksamma. Jag har själv önskat en låt och bidragit med det lilla jag har råd att bidra med. Tycker alla kan gå in och skänka en liten slant. 50 kr kan de flesta avvara.
I klippet nedanför pratar Linnea om någonting som upprör henne och jag håller absolut med. Jag brukar inte vara den som uttalar mig om sånna saker. Jag var det förut, speciellt på högstadiet. Men man har alltid fått ta emot så mycket skit av att ha åsikter, så jag la liksom av. Otroligt dumt av mig. Varför ska inte jag få tycka som jag vill. Alla andra får ju tycka som de vill. Så hej jag heter Amanda och jag tycker att alla är lika mycket värda. Kvinnor, män, hetero, homo, bi, trans, svarta, vita, gula, röda, bruna. Vi är alla människor på denna jord, på samma jord och det är allas våran jord. Inte din, min eller deras. Det är vår jord. Alla ska behandlas som man själv vill bli behandlad. Alla ska få ha sina kroppar ifred. Som en kompis mamma brukar säga "Jag ska kunna gå på stan naken utan att en enda människa har rätt att röra min kropp". Åh herregud vad jag svamlar på. Men som sagt ta hand om varandra, visa kärlek, se positivt på livet och klaga inte så jäkla mycket. Vi har det bättre än många andra.
Jag sitter i sängen och tittar ner på min sovande son och känner att jag vill uppfostra honom till den personen jag beskriver där uppe. Jag vet att det är en otrolig utmaning att vara förälder och otroligt svårt att alltid följa de råd man själv ger. Alla gör vi misstag, men det positiva är att man lär sig utav dem. Jag tror att det viktigaste här i livet är kärlek, kärlek och åter kärlek. På sidan av det behöver man rutiner och regler. Nu vet ju jag att barn gör som föräldrar gör och inte som de säger. Så vi får helt enkelt bete oss och agera som bra föredömen.
Ja nu ska jag väl sluta svamla och ber er titta på klippet nedanför, blev lite rörd faktiskt! #mh14
Ja jag tar väl och nattbloggar då. Vet egentligen inte vad jag ska skriva om. Livet, I guess.
Sen jag blev mamma har verkligen allt förändrats. Man har ansvar för ett annat liv och tänker inte längre på sig själv i första hand. Jag har aldrig riktigt varit en nojig person. Men just nu är jag mer nojig än någonsin. Ligger på kvällen och lyssnar efter minsta lilla ljud, för jag har hela tiden känslan av att någonting dåligt ska hända. Det här är skitjobbigt, för jag kan inte sova. Det är väl därför jag sitter uppe nu klockan tre på natten, är inte trött alls. Jag går hela tiden igenom senarion i mitt huvud om något skulle hända och vad jag skulle göra då. Och min enda tanke är hur jag på bästa sätt skulle skydda Adrian. Är detta normalt? Kommer det att vara så här resten av livet nu? Visst vet jag väl att man alltid kommer vilja sitt barns bästa och oroa sig. Men jag trodde mer att det skulle handla om dom ramlar och slår sig osv. Inte att andra människor skulle vilka skada dem. Kommer jag aldrig kunna sova lugnt och fridfullt igen? Vissa nätter är värre än andra. Som nu inatt. Varför kan inte folk ge fan i andras saker, så att man kan få känna sig säker i sitt eget hem.
Blir så frustrerad när jag läser det här. Vad är det för korkade människor som redan innan de har fött sina barn hetsar dem på deras vikt. Och hur kan man ens tänka på vikt under sin graviditet. Man behöver gå upp i vikt och man gör det automatiskt för att barnet väger och moderkakan äger och allt extra blod i kroppen. Att banta under graviditeten kan leda till att hjärncellerna på bebisen inte utvecklas som de ska och det i sig kan leda till hjärnskador. Helt sjukt att man hellre vill ha en liten bebis som ser pluttig ut på en bild, än att ens bebis föds frisk och kry. Skärp er säger jag bara!
Sången och dansen är verkligen min terapi. Jag tror verkligen på att hitta någonting som man älskar och sedan ägna sig åt det när man är ledsen eller arg. Älskar att sjunga, det släpper ut så sjukt mycket känslor.
Pallar inte att folk ska försöka bestämma över mig och berätta för mig vilka val jag gör som är dåliga och vilka som är bra. Jag vill bara bestämma själv, få tänka på mig själv, kunna ta lärdom av mina egna misstag osv. Utan att någon berättar för mig hur jag ska göra. Vill inte gå runt och ha ont i magen och vara oroad över hur andra ska reagera över det jag gör. Låt mig vara, låt mig lära mig av mig själv.
Försöker plugga, men det går segt. Det är det som är det jobbiga med att man måste göra nästan allt skolarbete på datorn. Man lyckas hela tiden klicka in på sidor som inte har med skolarbete att göra. Tack facebook och bloggar.
Har i alla fall hittat lite mysig pluggmusik. Jag kan nämligen inte lyssna på låtar med text, för då blir jag för koncentrerad på det. Därför lyssnar jag på en skiva som heter calm music for studying. Den hittar ni HÄR!
Finns det någon som kan förklara saker genom text bättre än denna karln eller? Han är banne mig helt otrolig. Blir så sjukt tagen av hans texter. Galet snygg är han också!
.
Cimon Lundberg:
Kärlek vid första ögonkastet. Kärlek som får dig att lyfta från marken. Kärlek som
får dig att falla handlöst ned i kaninhålet med en önskan om att få falla i resten av
ditt liv och aldrig mer få uppleva verkligheten igen. Kärlek som får tiden att stanna.
Jag jagar efter kärleken. Den ger mig blodsmak i munnen och vidgar mina ögon
och höjer min puls. Som redo för strid ena sekunden, för att sedan bli totalt
förlamad av giftet. Drogen. Hög på kärlek, med fladdrande pupiller, långa
ögonfransar och kolsyrat blod.
Kärlek som får mig att stå naken i ett rum och önska att hela världen kunde se
mig. Då man inte behöver några kläder. Inga kistor fyllda med guld eller tak
över huvudet. Allt jag behöver är min nakna kropp, för den känner kärlek.
Jag flyr från kärleken. Den får mig att tänka på döden. Den gör skrik till min
enda föda, mitt skelett till is och organ att ruttna. Flyr, som om kärlek plötsligt
gått från det abstrakta till att ha tagit form av ett stort mörker som bränner.
Det slukar en hel, spottar upp en och låter dig ligga och ruttna.
Jag la en nyfiken hand på spisen, och har aldrig gjort det igen. Jag blev mördad
av kärleken, men förlåter den ändå.
Vad är kärlek? Det kan vara det enda i livet som är bevis nog för mig att jag
Kollade på filmen EAT, PRAY, LOVE och blev helt fascinerad av meditation, sökte upp lite meditationsmusik, läste om det och satte mig ner och började meditera. Känner redan nu att det ska jag fortsätta med varenda dag. Ett lugn strömmade in och jag kände mig genast lättare. Kalla det vad ni vill, en inbillning eller vad fan som helst. Vad det än är, om jag inbillar mig eller om det är sant, så kändes det i alla fall skönt och jag ska som sagt fortsätta.
Jag är! Se på mig! Jag kan ingenting, ser ingenting ut, men jag är! Jag har ett varmt hjärta, fyllt av förståelde och medkänsla för alla levande varelser, och jag har massor av uppdämd ömhet och hängivenhet att få lov att ge någon.
Varför oroar jag mig alltid så mycket? Egentligen är de mesta bättre än vad jag kan önska just nu. Men jag tillåter helt enkelt inte mig själv att vara lycklig. Jag tänker att om jag ställer in mig på att jag kommer bli sårad, då slipper jag få det som en överraskning. Men borde man inte istället unna sig själv lite lycka. Det tycker jag, men jag följer aldrig mina egna råd.
.
För jag är knappast den enda
som bär på ett sår från en
kärleksaffär. Och även jag kommer stolt
att gå hel ur det här.
För den som älskar lever hoppet alltid kvar. Trots huggen i mitt hjärta ska det läka där du skar. För den som älskar kommer kärleken på nytt. En längtan kommer växa när bitterheten flytt.
Jag inser verkligen nu hur lyckligt lottad jag ska vara över allting. Har världens bästa vänner, föräldrar, syskon och släkt. Helt underbara människor i min omgivning. Jag lever ett sånt jäkla bra liv, just nu har jag sommarlov, jag är lyckligt lottad över att jag snart ska börja jobba, för vem vill inte haffa in lite pengar. Och sedan när skolan börjar är jag även då lyckligt lottad. För jag har en sån sjukt bra klass! Saknar dom just nu, då vi inte ses så mycket.
Denna veckan bor jag oh Tess i min lägenhet och vi har det jättemysigt. Just nu är hon dock ute på krogen, men jag har spenderat dagen med Sara. Vi tog en spontantripp till Ludvika och överraskade både papsen och Emilia. Och eftersom Sara körde bilen hade jag trevligt sällskap med mig. Imorgon ska jag kidnappa min systerdotter en stund och gosa med henne och sedan åker jag med Sara till Emmaus och shoppar lite på second hand.
Jag har även kommit på mig själv att jag måste ta mer bilder dessa dagar, har ju ingenting att lägga upp på bloggen.
Böcker kan verkligen beskriva ens känslor så himla rätt. Isfolket hjälper mig genom så sjukt mycket. Att läsa böckerna får mig att tänka till och drömma mig in i en annan värld.
"Så svårt det är att vara förälskad, tänkte hon. Att slitas mellan hopp och förtvivlan. Att tvinga sig till resignation, för att i nästa ögonblick rivas upp igen av ett leende av ömhet och samförstånd. Att se honom samman med andra, höra hur lätt han pratar med alla. Att inte få säga något, inte få fråga om vad han står eller ens nämna något om sina egna känslor."
De debatterar om att alla män alltid klagar över att det bara finns den internationella kvinnodagen. Männen säger alltid: Varför får inte vi ha en egen dag? Men vet ni vad? Det har ni, den 19e november. Det är bara det att ni inte tar vara på den som vi kvinnor gör.
Idag gifter sig Prins William och Catherine Middleton och jag sitter självklart bänkad framför tvn. Men helst av allt skulle jag nog vilja vara där och hålla Harry i handen. Enda sen jag var i London har jag varit lite kär i prins Harry. Jag vet inte varför, för han är inte så jävla snygg. Eller jo, han var det på tv i alla fall. Så på nästa kungabröllop får ni se mig i rampljuset ;)
Kom på att jag ska göra min egen lättdryck istället för att dricka det från affären. När man gör eget vet man precis vad det innehåller och det är mycket fräschare. Detta innehåller endast kranvatten, blåbär, hallon och citron. Rör om med en sked och det är klart.
Är på pms-humör. Vill ha choklad. Chokladmuffins. Får inte, men vill, ska.. inte. FAN! Har klarat inte-äta-onyttiga-saker grejen sedan nyår. Med undantag då släktingar och sådant fyller år. Men ska jag inte få belöna mig lite annars också? Fast det kommer bara sluta med att jag belönar mig hela tiden. Men just i detta moment är jag verkligen i behov av chokladmuffins. Åtminstone att få baka dem och smaka på smeten. Så kan jag göra. Smeten får det bli! Höj, bakdags.