Cimon Lundberg om kärlek
Kärlek vid första ögonkastet. Kärlek som får dig att lyfta från marken. Kärlek som
får dig att falla handlöst ned i kaninhålet med en önskan om att få falla i resten av
ditt liv och aldrig mer få uppleva verkligheten igen. Kärlek som får tiden att stanna.
Jag jagar efter kärleken. Den ger mig blodsmak i munnen och vidgar mina ögon
och höjer min puls. Som redo för strid ena sekunden, för att sedan bli totalt
förlamad av giftet. Drogen. Hög på kärlek, med fladdrande pupiller, långa
ögonfransar och kolsyrat blod.
Kärlek som får mig att stå naken i ett rum och önska att hela världen kunde se
mig. Då man inte behöver några kläder. Inga kistor fyllda med guld eller tak
över huvudet. Allt jag behöver är min nakna kropp, för den känner kärlek.
Jag flyr från kärleken. Den får mig att tänka på döden. Den gör skrik till min
enda föda, mitt skelett till is och organ att ruttna. Flyr, som om kärlek plötsligt
gått från det abstrakta till att ha tagit form av ett stort mörker som bränner.
Det slukar en hel, spottar upp en och låter dig ligga och ruttna.
Jag la en nyfiken hand på spisen, och har aldrig gjort det igen. Jag blev mördad
av kärleken, men förlåter den ändå.
Vad är kärlek? Det kan vara det enda i livet som är bevis nog för mig att jag
lever.