.

Jag lever i princip för att hjälpa mina nära och kära. När de är ledsna eller råkar ut för nå tråkigt, eller bara vill prata. Jag har alltid varit sån. Jag kommer ihåg redan på lågstadiet när en tjej inte fick vara med och åka pulka med de andra. Då fick jag så ont i hjärtat att jag sa till dem och började bråka med tjejen som idag råkar vara en av mina bästa vänner. Jag vet att de flesta barn är sådär, vill vara ifred med bara sina vänner och ingen annan får vara med. Men jag vet inte vad det är som har gjort mig till den jag är, att jag bara inte kan stå och se på.

På högstadiet hade jag också den rollen. Vissa kallade mig lite ironiskt för mamman, just för att jag alltid försökte se till så att alla hade det bra. Och jag inser väl själv att jag kunde vara ganska tjatig, just som en mamma. Men någonstans där på vägen kanske jag faktiskt hjälpte någon. 

Det här har fortsatt och fortsätter än idag. Jag försöker hjälpa och säger vad jag tycker och många kanske tycker att jag lägger mig i eller tycker att jag är dryg. Men jag menar inte alls att vara så, jag vill bara finnas där. Det skulle vara skönt att någon gång höra att det faktiskt uppskattas och att jag är en bra person. Det är inte ofta jag får höra det. Men innerst inne vet jag att jag är det. Nu tänker jag ta en paus i min empati ohc sympati från dem som inte uppskattar. Jag ska för en gång skull tänka på mig, mitt barn, min underbara pojkvän och de som är mina riktiga vänner!