.

Om jag säger såhär, min första pojkvän som jag kommer ihåg är Peter "Pekka" Berg, en snäll och rolig kille som jag möter på då och då i Ludvika. Såhär gick det till:

Peter: Får jag chans på dig?

Jag: Men jag har redan en pojkvän.

Peter: Men du kan ha båda två?

Jag: Okejdå.

Och sen var det klart.

Det mer seriösa kom sen i åttan. Ivi som jag hade skrivit med sen fyran kom hem till mig en sommarkväll och vi höll tyvärr inte ihop så länge. Han pallade inte avståndet emellan oss.

Och nu till killen jag räknar som min första kärlek. Killen som var underbar mot mig och jag bara sabbade allting. Vi gick i samma klass och han sa att han hade tyckt om mig ett tag. Jag visste inte hur jag skulle hantera det, eftersom jag aldrig hade tänkt på honom på det sättet. Vi var ju så bra kompisar liksom. Men jag gav honom en chans, bad honom komma hem till mig så att vi kunde få lite tid för oss själva. Det ena ledde till det andra och jag började tycka om honom sjukt mycket. Han firade både lilla jul(firade jul hos mamma på riktiga julafton och sedan liten mindre jul med pappas familj) och nyår hos mig. Dum som jag var så ledsnade jag, helt utan anledning. Jag trodde att jag ville vara ensam, för att jag skulle känna mig mer fri då. Men jag hade så jävla fel. Lång tid efter att det tog slut har vi velat fram och tillbaka. Han kämpade för att få tillbaka mig ett långt tag och när jag väl insåg att jag saknade honom hade han tröttnat. Jag svek honom så jävla hårt och jag såg inte vad jag hade framför mig förrän han var borta.

Vi är idag kompisar och det är klart att jag saknar honom ibland och det kommer jag alltid att göra. Han var min första kärlek.

Han sa att låten passade in på hur han kände för mig.